Tant Tristianas Livsstilskonsultation

http://perestrojka.se/C/

Dagisgruppen förflyttades utan förvarning till mellanstadiet. Mobbarstadiet.

Vikarierande dagistanter säger åt barnen att de skall tänka sig tillbaka när de var 10 år och frågade chans på någon för första gången. Sedan skall alla fråga chans på varandra parvis. Den somaliska vackra men vältäckta kvinnan förstår inte vad dagistanten pratar om.

Det är 30° varmt i rummet. Alla dryper av svett. När du dryper av svett kan ingen se dig gråta.

Coachen har allvarliga samtal med eleverna i enrum. Flashback. Mellanstadiet. Allvarligt samtal med fröken Inger. I rummet med vev-kopiatorn. Det var aldrig något trevligt som skulle avhandlas när man blev kallad till ett allvarligt samtal.

Den lättskrattade tjejen som vet precis vad hon kan och vill kommer ut från samtalet som en zombie. Hon vill ingenting längre.

Mannen som är välfriserad, rolig, trevlig och precis som oss andra svettig i den icke-existerande ventilationen blir inkallad. Får höra att han sprider dålig stämning. Och att han luktar illa.

Jag går tillbaka till mitt bås. Skamvrån.

Arbetsförnedringen on steroids. Åtgärd hos extern aktör.

Tant Tristiana återkommer i ärendet när hennes alter ego slutat gnälla och blivit arg nog att skriva ondskefulla små texter istället för att deppa.

(Tills dess kan man med fördel läsa nedanstående text om Trasselsuddande. Den är obehagligt aktuell fortfarande. Femåetthalvt jävla år senare.)

Tant Trött.

### Tristianas skåpmat, januari 2009 ###

För sådär en sju år sedan hade jag ett jobb där NÄTVERKANDE var ett
väldigt viktigt ord att använda när man föreläste (så att åhörarna
skulle få bingo) (bull-shit-bingo alltså. populär sport vid denna tid.
jag brukade ha rätt OK priser faktiskt.)
Denna typ av ord uppstår
eller används på nytt sätt i näringslivet, och har vi tur så dör de
snart ut. För att ersättas av andra obehagliga ord.
Jag har en obehaglig känsla av att A. ordet nätverkande inte har dött ut – eller möjligen B. det har så småningom tagit sig ända ut i den statliga/kommunala sektorn.
Ytterligare obehag orsakar det faktum att då (min privatsektorsperiod) var nätverkande
något man uppmanades göra, eller kanske tog initiativ till, eller
skrämdes till att göra av livsstilskonsulter som man träffade på i olika
sammanhang – men nu (under offentliga sektorns nätverkstid) är det något man tvingas göra.

Att Arbetsförmedlingen har hittat nätverkandet
(sett ljuset?) är väl inte förvånande för någon, men vad de menar med
det verkar oklart för alla parter. Oavsett hur oklart det är så SKALL
det göras – och det skall startas OMEDELBART när man skrivs in på AF. I
princip går det till så att man får en personlig handläggare som (om man
är forskarutbildad i alla fall) har så lite koll på vad man kan att
kunden (man själv) rodnar. (Försök t ex att förklara varför du inte har
kompetens att jobba som kommunekolog om du har ägnat 10 år åt att
studera och forska på signalsubstanser i torskhjärnor. Om det av någon
anledning går in så kan du ju fortsätta att roa dig med att förklara att
det är viktigt att forska på just detta.) Började jag trassla bort mig
från nätverkandet nu? Ursäktar. Jag tycker verkligen inte om
ämnet, det är nog därför. I alla fall. Den personliga handläggaren (som
kommer att bytas utan förvarning någon gång i månaden, men skit i det
nu) skickar dig sedan på nätverkskurs. Man skall lära sig att söka jobb, men man skall framförallt nätverka
med de andra på kursen. Det är nämligen så man får jobb förklarar den
föreläsande arbetsförmedlaren (som redan långsamt har ARTIKULERAT fram
två timmars föredrag om hur man öppnar AFs hemsida och skriver in alla
uppgifter som man redan har lämnat). Jag är osäker på om någon
disputerad naturvetare någon gång har fått ett kvalificerat jobb genom
att nätverka med olyckliga arbetslösa från vårdavrättning och
knäckebrödsindustri. Jag fick det i alla fall inte. Men idag (sedan juli
2008) så skall man ju vara beredd att ta vilket jobb som erbjuds – även
om det är glödlampeutskruvare i den nedlagda knäckebrödsfabriken långt
borta i den utblåsta orten Knäckebröhult. Så kanske ändå.

Det var ju inte alls meningen att rackla med arbetsförmedlingen. Det var nätverkandet jag var ute efter att skriva av mig min fobi inför. Så tillbaka till ämnet.

Innan den dagen då det första Läskiga Kortet dök upp så var jag mest irriterad över ordet och begreppet nätverkande. Men så kom dagen då paranoian kröp ut genom brevlådan. Jag insåg att nätverkande
hade fått en vidare betydelse, väl dold för mig och säkert många andra.
Posten den dagen var så creepy att jag ryser när jag ser postbilen. Det
gäller att smyga sig på brevlådan, eller helst skicka någon annan att
öppna den och snabbt rensa ut den post som triggar panikångesten.

Kortet.
Kortet var runt och i ganska glada färger. Och med ett glatt hej och
sådär. Men uppmaningen var att det var dags att anmäla sig till Vårens
Stora Nätverksträff. Jag vet, det låter inte så jävla hemskt. Mest irriterande. Men Kortets färger var förrädiska. De bildade ett nätverk.
Och i mitten var mitt namn skrivet. Mitt i spindelnätet. Fångad. Från
mitt namn utgick glatt färgade trådar till andra namn. Mängder av namn.
Namn på personer jag kände för 10 eller 15 år sedan. Eller personer som
jag absolut inte ville känna, som jag noggrannt undvek, vid samma
tidpunkt. Personer jag gjort bort mig för. Personer jag skulle kunna
berätta mer om än vad vore lämpligt eller lagligt. Och personer jag hade
kunnat känna, men som jag bara kände vid namn. Det var ingen kalldusch –
det är ett fortsatt strilande kallt tröstlöst regn som kryper in under
kragen och rinner längs med ryggen och droppar från näsa och hår.
Göteborgs universitet har använt och samkört elektroniska nätverk
– de har kartlagt mig, de har letat upp mig och kopplat mig till andra
namn, de har sökt sig till mina föräldrars brevlåda, och de fortsätter
att uppmana mig med kort och brev och färgglada broschyrer att nätverka
med en värld jag trodde var långt borta – att nätverka är att leva –
kom hit och jämför dig med XX och YY och XY – hur blev ert liv? Anmäl
dig till nätverket och ge oss alla dina innersta önskningar och fasor och matvanor du haft sedan din examen 1997.

Vad kommer härnäst? Du som var inskriven på psyket i Uppsala år 2005, kom och nätverka med andra dårar. Du som gjorde avdrag i deklarationen för vad-det-nu-var och fick avslag 1994, kom och nätverka
med andra som hade samma studieskuld som du det året. Du som köade hos
CSN två trappor upp på Kungsgatan i september 1991, kom och nätverka med andra som idag har en studieskuld på 400’000+. Du som eldade med aceton i handfatet i skolkorridoren 1983, kom och nätverka
(det senare hade jag till nöds kunnat gå med på). Du som gick på dagis
under åren 1973-1979 i Vasa församling i Göteborgs kommun, kom och nätverka
på Valhallabadet; kom och kolla om Cajsa Lisa har lärt sig att simma
ännu och om hon kan utnyttjas och förföljas och introducera dig till
alla de nätverk hon mer eller mindre eller inte alls frivilligt skapat.

Jag vill uppmana statliga myndigheter att genast upphöra med sina nätverkandekrav
på sina “kunder”. Eller åtminstone döpa om det till något mysigare.
Eufemisera mera. Trasselsudda kanske. Det antyder på något sätt att man
kan sudda ut de personer och händelser man inte vill (kanske aldrig
någonsin har velat) veta av. Och det hade ju varit trevligt.

Tant Tristiana Träsk, intrasslad

### Ur Naturvetaren (www.naturvetarna.se), augusti 2008 ###

Excellens i Rävinge

Nu
är det snart en Sådan Där Månad igen. Ansökningsmånad. De Stora
pengarna skall delas ut. Alla skall vi ägna en månad åt att söka, och
nästan alla skall vi få avslag. Hur excellent personlighet och ansökan
måste jag sälja in? Och spelar det någon roll att jag är excellent inom
MIN forskning (annars hade jag väl inte kommit ända hit? eller? kanske
är jag värdelös när allt kommer omkring) när så många andra är
excellenta inom SIN forskning – pengarna räcker inte till alla
excellenta, och definitivt inte alla de som inte bedöms vara excellenta
men fortfarande är himla smarta och coola och duktiga forskarna inom
diverse obskyra fält.
Ångesten över att fylla
forskningsbeskrivningen med 18.000 tecken byts snabbt till hur sjutton
skall jag kunna dra bort 7.000 tecken utan att snuttifiera och
stupidifiera tre års forskning? Vad skall jag sätta för titlar på de sju
publikationer jag förväntar mig att få ut ur forskningsprojektet? Vilka
konferenser har jag tänkt att åka och presentera min forskning på om
tre år? Vilka gymnasieskolor skall jag populärvetenskaplifiera mig
inför? Vad är priset på diesel i Patagonien år 2011 (att ange i
kostnadsberäkningen för planerad fältresa)?
Det mest absurda är väl
att vi alla, sökande som bedömare som finansierande myndighet, vet att
forskning inte fungerar på detta vis. Det är omöjligt att detaljplanera
ett eller tre eller fem års forskning. Det handlar inte bara om att
Murphys lag och Hofstadters lag [mental komihåglapp: att googla]
garanterat kommer att påverka planeringen – i forskning så uppstår
alltid nya frågor och ofta så visar sig en sidoväg vara mer intressant
än det man trodde var huvudspåret. Har någon forskare någon gång lämnat
in en redogörelse* som stämmer med det man ansökte om? Tillåt mig
tvivla. (Och OM – var det i så fall en excellent forskare?)
Till sist
får jag nästan tvångstankar och vill lämna in en ansökan om… kork?
“Kära Rävinge Foskningsbank! Skulle ni kunna ge mig ett lån om en miljon
korkar? Med Yttersta Välbefinnande, Er Tradilalia Träsk.” Kanske om jag
lägger in något trendigt i slutsatsen? Om hållbar innovativ
korkutveckling?

Kram från er Tant Träsk (PhD)

*Angående
redogörelser… Jag har en liggande från början av min doktorandtid…
Jag började på den inom utsatt tid. Men det var omöjligt att skriva den
Ekonomiska Redovisningen. Jag försökte, med följden att redogörelsen
omöjligt kunde skickas in.
Från mitt utkast: Det anslag jag fick
(kommentar: 30% av sökt belopp) räckte inte till det ansökan gällde. På
grund av universitetets policy gick dessutom 35% av anslaget bort i
overheadkostnader. (kommentar: hur många procent av sökt belopp är jag
nere i nu?) […] Varför har ni så mycket kork på ert stipendiekansli?
Med Yttersta Välbefinnande, Proto-doktor Träsk

### Skåpmat från januari 2009. Efter denna post övergick jag till att bli varken arbetssökande eller arbetande eller
studerande eller något annat som någon svensk myndighet har lust att
registrera. Jag övergick till att vara icke-existerande. (kallas också
för post-doc) ###

Internationell arbetsmarknad? (i princip) inte för arbetssökande.

En
gång i forntiden – långt innan det blev en folkomröstning om EU – och
till och med innan den förra omgången högerregering – satt jag i en aula
i Götet och retade upp mig på en kommentar från Carl Bildt. Kommentaren
har kommit tillbaka till mig på sista tiden. Så vad sa han som fastnade
så? Det var ett svar på en fråga från en annan obstinat gymnasieelev
som läst statistik om ungdomsarbetslösheten. “När du säger att EU skulle
innebära att vi kan åka ut i Europa och arbeta – menar du då att vi kan
åka ut i Europa och vara arbetslösa?!!” Bildt svarade något så
häpnadsväckande som “Jaa… men det är ju mycket roligare att vara
arbetslös i t ex Spanien än Sverige.”

Så vad har detta med min
situation idag att göra då? Som akademiker har man ju en internationell
arbetsmarknad, och naivt nog så trodde jag att jag nu kunde söka arbete
ute i Europa. Nu har jag ju inga planer på att sitta och vara arbetslös i
Spanien, men jag söker faktiskt, bland annat, post-doc i just Spanien.
Detta visade sig dock vara helt otillåtet ur A-kassesynpunkt. När jag
söker jobb utomlands så bedöms jag inte stå till SVENSK arbetsmarknads
förfogande, vilket naturligtvis är ett krav för att få A-kassa. (Jag
hoppas att det är ok om jag söker utlandsjobb på kvällar och helger?
Jaså nähä, man har ingen fritid som arbetslös… ojdå)

Jo, det
finns ett sätt att söka jobb i Europa med bibehållen A-kassa – den
Magiska Blanketten E303. Man fyller i Blanketten tillsammans med sin
arbetsförmedlare och skickar till Inspektionen för
arbetslöshetsförsäkring. Kraven är att man är borta högst tre månader
under en A-kasseperiod (och bara en omgång per A-kasseperiod), man måste
ha en fast adress (inte hotell eller camping etc!) i det land (inte
länder!) man skall söka jobb och man måste anmäla sig på den lokala
arbetsförmedlingen efter högst 7 dagar. (Denna beskrivning är dessvärre
en förenkling. Ytterligare regler tillkommer beroende på vilket land du
söker i.) Jag kan förstå vitsen med att ha dessa regler. Det kunde vara
rimligt om jag hade tänkt åka och söka diverse jobb i ett specifikt
land. Men om jag åker till Madrid en vecka för att diskutera och skriva
en ansökan om post-doc då…? Nähä. Det gick inte. Jag uppfyller inte
några av kriterierna – och till råga på allt kanske jag tänkt att söka
jobb även i andra länder under denna tid.

Dum-ärlig som jag
ibland är så berättade jag för arbetsförmedlaren att jag tänkte åka och
söka jobb. Detta ledde omedelbart till avregistrering hos
arbetsfömedlingen, en veckas förlorad A-kassa, egna kostnader för resa
och boende osv (jo just den biten hade jag räknat med) – och direkt vid
hemkomst måste jag påanmäla mig hos arbetsförmedlingen och träffa en
handläggare och lägga upp ny handlingsplan och blah blah blah… Man kan
egentligen undra vad sens moralen är. Jag får alltså inte söka jobb
under min arbetslösa tid (om jag inte själv betalar)? Eller? Vart tog
min internationella arbetsmarknad vägen? Hoho? Bildt? Någon?

Kram från Tant Resande Träsk (PhD)